Förstatliga eller ej…

Bara ordet förstatligande får mig att rysa. Nu pratas det om att återföra skolan till statens trygga famn. Skolan kommunaliserade 1991.Jag hittade följande information på nätet:

Göran Persson var skolministern som genomdrev kommunaliseringen. För att göra reformen möjlig ställde han inför riksdagsbeslutet om kommunalisering upp sex garantier inför riksdagsbeslutet, som skulle garantera skolsystemets likvärdighet och kvalitet. Drygt tio år därefter konstaterar Larsson: ”De sex faktorer som skolminister Göran Persson inför riksdagsbeslutet om kommunalisering 1989 menade skulle garantera skolans likvärdighet numera saknas i princip helt.” Persons sex garantier för skolan var:

1) En tydlig läroplan.
2) En lärarutbildning som är likvärdig över hela landet.
3) En fortbildning som bygger på varje lärares bedömning av vad hon eller han behöver för fortbildning.
4) Ett statsbidragssystem som är specialdestinerat för skolans verksamhet.
5) Ett utvärderingssystem och en uppföljning av skolans verksamhet som visar hur väl insatserna lyckas i olika skolor och kommuner.
6) Centrala behörighetsregler och meritvärdering, vilket ”naturligtvis” skulle gälla också i fortsättningen.

Hade man nu gjort detta hade det säkert blivit bra. Men lärarutbildningen är ju inte direkt i toppform än, vissa utbildningar har förlorat sin examinationsrätt. Under folkpartistisk ledning är mycket av det som ansågs som förutsättningar för en kommunalisering äntligen kommit på plats. Det tog drygt 15 år och en borglig regering för att på allvar ta tag i frågan.

Folkpartiet är för en man förstatligar skolan, eller som man säger gör staten till huvudman. När jag funderar på det kommer jag på en uppsjö av saker som talar för att skolorna även fortsatt ska vara en kommunal angelägenhet – men egentligen endast två för och det är egentligen bara ett bra argument.

När man genomför en så stor omorganisation som man har gjorde 1991 får man räkna med att det ganska många år innan de nya organisationerna sätter sig. När man sedan ska utvärdera om det blev bättre eller sämre finns det flera aspekter att ta hänsyn till. En elev går i grundskolan under många år och för att kunna mäta detta måste man ta hänsyn till detta. Dessutom vet vi inte hur det hade sett ut om den gamla skolan skulle lärt samma elever samma saker med lika mycket pengar, Däremot ser vi att vi halkar efter i internationella jämförelser. Vi har inte världens bästa skola, Det finns rejält med utrymme för förbättringar. Men nu kommer skolan att få de förutsättningar som borde ha funnits där från början,

Hur skulle de reformer som har genomförts med fria val fungerat om det bara fanns en huvudman? Jag tror på konkurrens som förbättrande kraft. Jag tror på äkta valfrihet och jag tror på mångfald. Det fanns det inte under min skoltid och för de som inte trivdes blev det aldrig bra. Deras föräldrar fick kämpa mot systemet. Idag kan de välja en annan skola. För duktiga lärare måste det vara en fördel ju fler arbetsgivare det finns. Konkurrens om de bästa lärarna borde hjälpa till för att få upp deras löner acceptabla nivåer.

Det är först nu man på allvar kan dra slutsatser om vad som fungerar bäst. Om de kommuner som har svårast att klara av att lösa skolproblematiken lärde sig från de bästa, och tog till sig av all den kunskap som genererats skulle fler elever få en utbildning som gör dem väl rustade inför framtiden. Att i det läget gör allt det ogjort genom att påbörja en ny omorganisation som förändrar förutsättningar och tar bort fokus från klassrummen känns på gränsen till lika ansvarslöst som det var att kommunalisera skolan i ett stort realtidsexperiment. Det kom en utmärkt rapport från SKL där man lyfter fram de goda exempel. Låt de goda exemplen leda vägen.

Varje kommun anstränger sig för att få de som bor där att trivas och att locka andra att flytta dig, I detta är skolan en stor del. Vissa kommuner väljer en strategi där de satsar extra resurser på skolan, andra att profilera sig som lågskattekommuner eller något annat som man tror lockar. Jag tror att vi måste tillåta kommunerna att tävla mot varandra. Troligtvis leder det till att den skolan som är minst bra troligen ändå är bättre än den varit annars. Det vill säga alla elever är egentligen vinnare. Några mer än andra – men ändå vinnare.

Som argument för ett förstatligande lyfter man fram att skolan ska vara likvärdig i hela landet. Jag tycker att varje elev ska få så bra undervisnings som möjligt.På den gamla goda tiden var det experter, professorer, förståsigpåare och politiker som bestämde vad som fungerade bäst. Nu har vi möjlighet att se vad som fungerar bäst eftersom vi helt enkelt får flera metoder utvärderade. Jag tror aldrig vi hade kommit i den här sitsen om inte staten hade tvingat alla skolor att vara likvärdiga. En liten nyhet för de som har förträngt. Det var inte likvärdigt före kommunaliseringen. Det fanns jättestora skillnader mellan skolorna. Framför allt i högstadiet.

Som argument för ett förstatligande pekar man också på det faktum att det försvinner ganska mycket pengar till administration. Här finns det flera bra lösningar: spara, samverka, effektivisera och fortsätt jämföra. Arbeta aktivt för att minska administrationen. Jag har förstått att det vänds mycket papper när det finns IT-stöd. Det borde finnas stora möjligheter att få ner kostnaderna.

Jag gick i skolan när det var en statlig angelägenhet och kan nog våga påstå att det var inte helt perfekt då heller. Det var faktiskt på väg utför ganska rejält redan på 80-talet. Vi ska inte lura oss själv. Ge kommunerna en ärlig chans.

Lär av Ystad

Här är ett utdrag från den undersökning som jag refererade till i mitt föregående inlägg. Av den framgår att Ystad är den kommun i Sydöstra Skåne som lyckats bäst med att få niorna att uppnå gymnasiebehörighet. Dessutom är skillnaden mot Malmö så stor så att jag inte förstår varför inte ännu fler med barn i skolålder väljer att ta sitt pick och pack och flyttar österut. Det finaste man kan ge sina barn är utbildning.

Resultaten bör även vägas in när man pratar om att slå samman Ystad, Simrishamn och Tomelilla. Inte minst om man väger in att varje poäng kostade 300 kr i Ystad men 320 respektive 33o i de båda andra kommunerna 2oo9.

jjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjPoäng Andel elever

1     Tanum                         219,4      98,8

2     Danderyd                   254,9     98,7

11     Vellinge                   229,1       97,5

12     Lidingö                    244,0      97,4

27     Ystad                      217,1       95,3

28     Lund                       233,2        95,1

87     Simrishamn        209,4         91,2

91     Svedala                 203,6         91,0

153     Skurup                212,8         88,6

221     Sjöbo                   211,8         85,5

228     Tomelilla           199,6         84,9

236     Trelleborg         197,1         84,3

280     Malmö                196,8         79,2

283     Landskrona      179,7         78,3

Headhuntad

Sydskånska gymnasieförbundet är i blåsväder. Det vet väl alla vid det här laget. Att det har funnit och finns problem avseende ledarskapet inom Sydskånska gymnasieförbundet är för de flesta med den minsta insyn i verksamheten inte någon nyhet.

Ystad Allehanda har i en artikelserie skapat en nyhet av detta. Man har enligt vad jag erfar drivit frågan med målsättningen att få bort ledningen. Visst – det hjälper ju inte när direktionen och andra politiker inte talar klarspråk. Det kan de inte. Eftersom det pågår fackliga förhandlingar. Ett förtappat ord kan kosta några årslöner i onödan.

Nu är det inget större problem eftersom alla problem går att lösa. Speciellt sådana som är kopplade till en eller några få personer. Det som jag däremot reagerar på är några andra saker som kommer fram.

Avsaknaden av politisk mod och integritet. När det börjar blåsa snålt så kastar Sjöbos Stefan Lundgren ur sig följande när han förespråkar en upplösning av förbundet

Lundgren tycker det är ”skitjobbigt” med den senaste tidens turbulens kring gymnasieskolan och dess arbetsmiljö.

– Det har blivit ett störande moment, som tröttar ut alla. Det blir en massa hackanden som inte leder någonstans.

Att lägga ner förbundet ter sig för mig som fullständigt galet. Sydskånska Gymnasieförbundet rankades av Skolverket som Sveriges 7:e bästa gymnasieskola enligt uppgifter av Anders Albäck. Han är med i den grupp som ska utreda hur man ska få ordning på ledarskapet, och sitter dessutom med i direktionen. Han vet vad han pratar om. För mig är det naturligt att kämpa för att gymnasieförbundet ska fortsätta att leverera god utbildning. Något man lyckas med trots det dåliga ledarskapet. Tänk vad de kan åstadkomma om man tar tag i ledarskapsfrågan och löser den. Målet borde vara att fixa problemet och leverera ännu bättre resultat.

Att vi i detta hörnet på Skåne har en konkurrenskraftig gymnasieskola är oerhört viktigt för regionens utveckling. Det är inget vi kan riskera i form av kommunala experiment.

Det var det första som stör mig – det andra är det faktum att det finns större problem – om man ser till förbundets vara eller inte vara. Det handlar om minskade elevunderlag,  ökad konkurrens från friskolor samt det faktum att fler och fler elever väljer att pendla till skolor i västra Skåne. Här krävs det att man fokuserar på att skapa ett effektivt förbund som skapar förutsättningar för att locka till sig både lärare och elever.

Det jag är mest rädd för att intresset för Sydskånska Gymnasieförbundet och gymnasiefrågan  kommer att försvinna så fort Ystad Allehanda har fått sin skalp. Då riskerar vi att frågan än en gång lämnas i händerna på en direktion som inte mäktar med sin uppgift och som inte utsätts för någon större granskning vare sig av media eller ägarkommuner. Problemet är som jag ser det är nog snarare hur man sätter samman direktionen och hur den sedan rapporter till ägarna.

Valbar

Efter en inspirerande dag på Ystad Spa & Konferens har jag valt att ställa upp för val till fullmäktige.

Dessutom har jag fått upp ögonen för skolorna. Skolorna är viktiga ur många perspektiv. Inte minst eftersom skolorna är vår största möjlighet att ge alla samma livschanser. I princip tycker jag att varje individ ska ha samma möjlighet att utbilda sig oavsett föräldrarnas bakgrund. Sen kan man inte komma ifrån att vi har skilda förutsättningar att tillgodogöra oss utbildning. Beroende på genetisk disposition och sociala förutsättningar.

Bra skolor kan också bli en avgörande faktor för att locka barnfamiljer att bosätta sig Ystad. Om vi inte ska bli en pensionärsstad behöver vi barnfamiljer. Det viktigaste som jag kan ge mitt barn är möjligheten till utbildning.

Inte minst är utbildning viktigt för individen. Utbildning ger oss möjlighet att ifrågasätta och analysera. Den ger oss självständighet och möjlighet till försörjning.  Utbildade människor är en grundläggande faktor för en fungerande demokrati.

Eftersom jag har drabbats av 80-talets urvattnade variant på skola där elevdemokrati var viktigare än lärande kan jag nog tillföra en en del. Vad jag har förstått så har det blivit ännu värre. Nu kallas det flum-skola. Om det jag gick på var bättre än det är nu blir jag riktigt rädd.

Dessutom tror jag att det finns ett ganska enkelt recept. Dra ner på byråkratin. Mer makt till lärarna. Håll lärarna ansvariga för hur det går för eleverna. Koppla löneutvecklingen till resultat. En självklarhet i de flesta branscher.

Istället för att ledningen berättar för lärarna hur de ska göra eller inte göra så ska det vara tydlig med vilka kunskapsmål som finns, ange riktlinjer och resurser men framför allt utvärdera och följ upp resultaten.

Emigrantens klagan

Jag känner mig ganska integrerad i Ystad. Jag har fått jobba för det. Som nyanländ krävdes det att jag bjöd til och försökte lära mig hur det fungerar i Ystad.

Man ska inte sticka under stol med att den mer dynamiska arbetsmarknaden och det faktum att Malmö är en mer dynamisk stad då och då utgör en lockelse. Nu visar det sig att mina möjligheter att återvända hela tiden minskar.

Skolorna i Ystad är långt mycket bättre än Malmös. Det tror vi skulle bli bättre på att berätta.

Malmöelever halkar efter – Malmö – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

Frihet under ansvar

Jag älskar hur vi i Sverige alltid utgår från att vi är bäst. Mitt senaste exempel är detta. Det skulle vara en TV debatt/dokumentär kring skolan och då stod det så här.

”Är de finska skolan bättre än den svenska? I undersökning efter undersökning placerar sig de finska skolorna i topp.”

Här finns en länk till ett reportage om ett amerikanskt exempel. Lärarna får frihet i klassrummen och utvärderas utifrån de resultat de skapar.

Hur kan detta vara kontroversiellt? Det är synd att se hur lärarfacken stretar emot allt som heter frihet under ansvar.

Public-school education: Desert excellence | The Economist.

Öppnar och stänger

Det lönar sig att utbilda sig. Det har vi hört länge. Nu kommer studier som visar att det lönar sig även i lågkonjuktur.

Det är i och för sig inte kontroversiellt. Det jag kommer att tänka på är att klyftan mellan dem som utbildar sig och de som inte gör det växer. För dem som inte utbildar sig, och inte har någon annan talang ser det mörkt ut.

Kraven ökar hela tiden och de enklare arbeten försvinner. Även arbeten som inte kräver en hög utbildning kräver oftast mycket i form av talang, motivation och arbetsvilja. Hur ska alla kunna få en plats i framtiden?

Ska vi satsa mer på att utbilda alla – även dem som inte är motiverade – eller ska vi återskapa enklare arbeten. Alternativet att vissa faller bort och får leva på oss andra i form av bidrag känns ju inte så värdigt.

Higher education and the recession: It still pays to study | The Economist.

Old School

Nu förespråkar en amerikansk professor inlärning via dataspel. Man kan ha ett stenåldersspel som lär eleverna om stenåldern och så vidare. Det funkar säkert utmärkt, men för mig så är böcker och mänsklig dialog oersättliga.  Att göra lärandet till ett äventyrsspel och sätta eleverna framför en databurk känns sjukt.Lärarna förpassas till någon som hjälper eleverna att besegra bossen så att de kommer vidare till nästa level.

Det värsta är att det säkert fungerar minst lika bra som dagens undervisning. Jag vet inte vad det är som gör att det känns så olustigt – kanske det faktum att jag känner mig som en bakåtsträvande stenåldersmänniska.

Education, psychology and technology: Games lessons | The Economist.

Absolut matematik

Varför ursäktar föräldrar och omgivning barn som inte klarar av matte? Jag har ofta hört vuxna som har inställningen att matte är svårt, och förmedlar denna attityd vidare till sina barn när de sitter och sliter med matteläxan.

När jag gick i högstadiet fanns det är skillnad i attityd till matte och fysik gente mer mjuka ämnen som samhällskunskap och språk. Det var ursäktat om man inte var bra på på matte. En kul iakttagelse var det att vi kunde välja mellan allmän och särskild matte. Det var lite missvisande. Det skulle hetat enkel och allmän. Eller så skulle särskild inneburit att man behövde mer stöd. Någon särskilt utmanande matte fanns det inte. Låg man före de andra fick man teckna istället.

Varför stämplar vi då matte som svårt? Jag tror inte att svenska barn har en sämre genetik som hindrar dem från att se logik och samband. Min teori är att matte har fått en ful stämpel, eftersom det är så tydligt om någon räknar rätt eller fel. Det stör hela vår världsbild. Vi helst vill att alla ska vara lika duktiga och kunna prestera lika bra. Då är vi beroende av att kunna invända mot provresultat och bedömningar. Men i matte är det svårt fel är fel, och rätt är rätt.

Vad händer då om man får höra att något är svårt av sina föräldrar. Inte ökar det på arbetsviljan eller arbetsglädjen direkt. När man skulle behöva uppmuntran och stöd så får man en ursäkt för att inte försöka fullt ut – det är ju inte lönt det är ju så svårt.

Matte är speciellt. Ibland måste man traggla, räkna om och bli frustrerad innan allt plötsligt faller på plats. När det trillar på plats är det en härlig känsla som alltför många barn inte får uppleva, eftersom alltför många inte tror att de kan.

Från tidernas begynnelse – och sen då?

Hur kommer dig sig att ämnet historia börja på stenåldern? Ett av de viktigaste motiven att lära sig historia måste ju vara att det hjälper oss att tolka och förstå vår omvärld. När jag gick ut gymnasiet hade vi precis avslutat andra världskriget. Det som är skrämmande att den lektionstid som sammanlagt under min skolgång lagts på 1900-talet är ca 160 minuter.

När jag var riktigt liten och gick i småskolan handlade det om stenåldern fram till bronsåldern. På mellanstadiet började vi med att repetera stenåldern och jobbade oss fram till vikingatiden. Högstadiet bestod av repetition av stenålder och vikingatiden plus romarriket och lite medeltid- På gymnasiet blev det mer medeltid och slutligen lite upplysning och sist lsom hastigast 1800- och 1900-tal (terminen var ju nästan slut).

Någonstans borde man har vänt på steken. Hur ser det ut idag och varför?

Många vet inte hur och när USA blev självständigt och vilka principer som ligger bakom landets författning. USA är världens enda kvarvarande supermakt. Här borde det läggas lite tid.

Vi fick veta en hel del om Gustav Vasa och hans söner. Men om hattar och mössor nämndes inte mycket. Vi lärde oss namn och årtal, men förstod aldrig varför. Någon verklig nytta av denna kunskap har jag nog aldrig haft.

Tänk om läraren istället hade tagit fasta på nutida händelser och företeelser, och att vi sedan förklarade dessa utifrån ett historiskt perspektiv. Då hade vi nog aldrig behövt gå ända tillbaka till stenåldern för att hitta förklaringar.

1900Ett boktips för den som har utsatts för samma usla historiepedagogik som mig.

Nittonhundratalet : en biografi : makter, människor och idéer under ett århundrade (917353076X) av Svante Nordin – AdLibris Bokhandel.