Festen är slut

Välfärden har nästan fått något heligt över sig i Europa. Nu när den hotas och och villkoren blir sämre är det tillfälle att reflektera över denna helighet.

Vad är det som gör det så laddat?  Charlemagne har sin teori som han framför.

Could it be, though, that behind Europe’s petty, possessive talk about rights and entitlements there is something more fundamental going on? The reason that Europeans struggle to accept the need to work more, and get less from the state is that it seems to signal an abrupt reversal of the decades-long advance towards an ever-more civilised society: in short, the end of progress.

Är det så att vi är rädda för att vi har stått på toppen och att de nu bara är en resa nedåt. Resan uppåt har ju varit oerhört bekväm. Under de senaste 50 åren har vi européer kommit att åtnjuta en standardhöjning som sällan skådats. Vi har långa semestrar, korta arbetsdagar och bra pensionsvillkor.

By progressively shrinking the number of hours worked a week, or years worked over a lifetime, society seemed to be rolling towards some sort of ideal, with vin rosé and deckchairs on the beach for all. This fits France’s sense of secular, revolutionary History, carrying the country forward, however fitfully, like an “endless cortege proceeding towards the light”, in the words of Jules Ferry, a 19th-century educationalist.

När Européerna längtade efter 6 timmars arbetsdag, som skulle bli nästa stora steg framåt, fick vi i stället en finanskris och därefter en skuldkris.

Men Charlemagne vill inte att omvärlden ska håna Europa. Det finns Europeiska värden som måsta tas tillvara. Det handlar om att ta tillvara de svaga och att skapa ett värdigt samhälle för alla.

Det är bara det att vi måste förstå att välstånd och tillväxt måste komma före, eller i alla fall gå hand i hand med välfärdsbygget.

Until now, much of Europe has chosen to put its values before growth. In reality, the 35-hour working week in France was not a mark of progress, but a brake on job creation and a spur to deindustrialisation to lower-cost countries; the French may have more time on their hands, but they have little money to do anything with it. Retirement at 60 in an ageing society is not a sign of civilisation, but a cruel joke played on the next generation. The euro-zone crisis has exposed such hypocrisy.

Jag gillar verkligen förmågan att skapa sådana här texter. Det är kärnfullt, välskrivet och tänkvärt. Läs gärna hela artikeln. Det är väl spenderad tid.

Charlemagne: Calling time on progress | The Economist.

Välståndspartiet

I Almedalen var bytte Vänsterpartiet ut namn för en dag. Karaktäristiskt nog till välfärdspartiet.  Man tror att det bara går att ösa ur guldbyxorna. Jag är så trött på att alla partier hänger på och försöker att övertrumfa varandra i välfärdspolitik. Har vi inte lärt oss någonting av våra tidigare misstag. Misstaget att tävla i vem som kunde bygga ut den offentliga sektorn snabbast, det slutade i en gigantisk kris på nittiotalet.

Jag kommer ihåg den krisen för jag slutade gymnasiet under de år krisen var som värst. Det kanske är därför som jag tycker att det är viktigare att prata om att skapa välstånd än att fördela välfärd.

Välstånd måste finnas om vi överhuvudtaget ska kunna ha en grundläggande välfärd. Välstånds skapas genom arbete, konkurrenskraft, innovation och individers vilja att förbättra sin situation och att utvecklas som individer.

Nästa gång du här någon prata om välfärd. Fråga istället hur de vill skapa välstånd.

Individ från vaggan till graven

En forskare vid Hälsohögskolan i Jönköping har i en avhandling uppmärksammat att äldrevården kollektiviserar de äldre.

Åldringar som bor på servicehem och liknande inrättningar tenderar att bli berövade sin personliga identitet och integritet. De behandlas alltsomoftast som ett enda stort kollektiv med identiska förutsättningar, önskemål och behov.

Det är väl något som alla som har eller har haft en äldre – eller för den delen sjuk – släkting eller familjemedlem.

Vården i Sverige handlar om behovsprövningar och vad man har rätt till. I Danmark har man en annan syn på det hela. enligt forskaren handlar det inte om bristande resurser utan om attityd.

Det är inte fråga om otillräckliga resurser eller bristande välvilja, utan om attityd och inställning. Organisationen måste anpassas efter människorna, inte tvärtom.

Detta är bara ett exempel på hur det centralstyrda välfärdsbygget inte lyckas se individer. Här behövs mer konkurrens, fler alternativ. Dessutom borde det införas ett peng-system så att individen eller dennes anhöriga kan påverka mer.

Ingen vill bli barn på nytt – Huvudledare – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

Kommunal outlet

I veckan har det varit fokus på hur det har gått för de kommunala verksamheter som knoppas av och börjar drivas i privat regi. Tydligen visar det sig att det finns betydande möjligheter att effektivisera verksamheten. Från socialistiskt håll blir man så klart upprörda eftersom man tror att varenda vinstkrona är resultatet av att verksamheten har försämrats.

Ylva Johansson håller inte igen:

– Det här är en fullständig skandal. Det här har drivits fram av en ideologisk övertro på att det alltid blir bättre om man privatiserar. Det har varit en fullkomlig utförsäljning av förskolorna i Stockholm till ett extremt underpris. Man har inte hållit koll på kvaliteten. Det har drivits fram av den här tron som framför allt Moderaterna har haft på att det alltid blir bättre om man privatiserar. Så är det inte, säger hon.

Att knoppa av kommunal verksamhet är bra. Det skapar incitament för effektivisering. Vilket Andreas Bergh skriver om i sin blogg. Det rör sig helt enkelt om skillnaden på egna och andras pengar. Det måste framhållas att kommunen betalar samma peng till en kommunalverksamhet och en privat. Den privata verksamheten kan ibland hantera den pengen effektivare.

Det kostar alltså inte kommunerna en krona att det blir vinster i de avknoppade verksamheterna. På sikt kommer kommunerna att tjäna på det. Eftersom man så klart kommer att sänka ersättningarna till de som levererar dagisplatser eller annan så kallad välfärd.

Det finns ändå saker som stör mig. För det första att kommunerna säljer verksamheterna till någon form av substansvärde. Det gör att prissättningen blir helt fel och det kan skapas incitament för att på oschysta sätt komma över ett kontrakt. Fusk uppstår när det finns skillnad mellan kontraktsvärdet och verkligt värde.

Det stör mig också att före detta chefer inom verksamheter kan köpa loss verksamheterna. Om de så snabbt kan skapa dessa vinster har de troligen missköt sig i sina tidigare uppdrag. Varför gick det inte att göra det till samma pengar tidigare?

Ska man sälja ut kommunalverksamhet är det enda rätta att auktionera ut det till högstbjudande, eller att ha ett anbudsförfarande så att man vet vilket värde verksamheten har.

Ola Tedin på Ystad Allehanda tycker att det är synd att Alliansen låter Ylva Johansson sätta tonen. Frågan är inte varför det blir vinster nu, utan varför det kostade  så mycket tidigare. På sikt måste kommunerna ställa sig den frågan, annars kommer vinsterna att bestå, eftersom pengen även i fortsättningen måste vara densamma oberoende av välfärdsleverantör.

Sälj, men sälj inte ut – Huvudledare – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

S vill göra gjort ogjort

Sveriges myndighets struktur är huvudsakligen ett resultat av årtionde med S styre. Nu tror de att de kan ducka sitt tidigare resursslöseri genom att anklaga alliansen för att inte montera ner systemet tillräcklig snabbt.

Snyggt det finns ju andra områden där Alliansen har mycket kvar att göra. Sossarna kan ju anklaga dem för att inte agera tillräckligt fort vad det gäller nya 3:12 regler, avskaffad revisionsplikt och förändrad arbetsrätt. Det är så dumt så att man häpnar.

Men om man nu köper den berättigade kritiken att det inte går tillräckligt fort att göra sig av med onödiga och konstiga myndigheter så kan man ju undra om sossarna har en större trovärdighet.

Vill man driva ett lönsamt, effektivt företag väljer man att lokalisera det nära den kompetens man behöver. Det innebär att man måste sluta se myndighetsplaceringar som en arbetsmarknadsåtgärd.

Dessutom är det ett stort missförstånd att det är gratis att använda öppen källkod. Använder du öppen källkod för att tjäna pengar (i ditt företag) eller för den delen i en myndighet är det god kutym att bidra till att programvaran utvecklas. Antingen genom donationer eller en egen utvecklingsavdelning som skapar värde för andra.

Än så länge har jag inte sett ett ända trovärdigt eget initiativ från ”röran”. Sensmoralen i det hela är den att det är vanskligt att bygga sitt eget lyckande på någon annans misslyckande.

”Vi sparar miljardbelopp med ny myndighetsstruktur” – DN.se.