Vinstintresset ett problem – i USA!

Ibland blir man förvånad. Jag har alltid trott att USA och amerikaner är vana vid att hantera gränssnittet mellan vinstintresse och offentlig sektor. Men än en gång framgår det att det inte är så. I alla fall inte inom skolans område. På privata vinstdrivande Colleges har man uppenbara problem med kvalitén.

Critics claim that misleading recruiting lures students into programmes that leave them with heavy debt and flimsy skills. Of post-secondary investigations by the Education Department, 70% are related to proprietary schools. Litigation is common. In 2009 Apollo agreed to pay $78.5m to settle a suit over pay schemes for recruiters.

Nu vill man komma tillrätta med problemen och vill införa det som jag tidigare i bloggen har propagerat för.

The Education Department is trying to fix these problems. It has proposed requiring schools to give more information about fees, graduation rates and job placement. Schools would not be able to tie recruiters’ pay to their enrolment numbers. The most controversial idea, to cap students’ yearly debt obligations to a small share of income after graduation, will be formally proposed any day now. Harris Miller of the Career College Association contends that such a change would force thousands of good programmes to shut.

Jag läste en spännande rapport där man jämförd hur det funkade i England respektive Finland. Tyvärr hittar jag inte den, men  här hittar du en jämförelse mellan tio länders utbildning. Däribland England.

I England har man just de här måtten som underlag när man väljer utbildning. Hur många får jobb, vilket typ av jobb? Vilka betyg går de ut med? Man får alltså information som gör att man kan bedöma om det är en utbildning man kan ha nytta av, inte bara om det är trevligt och kul att gå där. Det borde även svenska lärosäten kunna ta lärdom av och lyfta fram som argument för just deras skola och deras utbildning.

For-profit colleges: Monsters in the making? | The Economist.

Valfriheten begränsar

I en ny bok har Renata Salecl skrivit om valfrihetens baksida och begränsningar.

The more money you have, it seems, the more choice you have. And the more choice you have the happier you are. Or at least that is the theory, and if that proves not to be the case, it is your fault for making the wrong choices. Renata Salecl unpicks these axioms of modern life in a short and thought-provoking book. She shows that in large chunks of life, the simplistic search for the perfect choice is not only impractical, but leads to misery.

Vi kan nog alla känna att alla dessa val är mer än vi kan hantera. Vi skulle till exempel välja förskola. Ett område som jag kan erkänna att jag inte behärskar. Jag saknar erfarenhet av, kunskap om och intresse för olika former av förskolor. För mig fanns det två principer. Det skulle ligga bra rent geografiskt och där skulle vara kö. Finns det en kö så har säkert tillräckligt många gjort bedömningen att det är en bra förskola.

I recensionen kommenterar man det faktum att boken lutar mot vänster, men att det finns en poäng i den.

Yet her big point, that choice is not a goal in itself, is well-taken. Dominant ideas, including the welfare state, the classless society and the dictatorship of the proletariat, become so pervasive in their heyday that people often fail to ask what they really mean. Challenging the choices presented by life, and pondering why we make them, is more important than focusing just on what we are offered.

Att välja mellan sånt vi egentligen inte behöver och vill ha gör oss bara olyckligare. Att lägga mycket tid på att göra val som inte är viktiga slösar bort tid. Ett överdrivet fokus på möjligheterna gör att vi glömmer bort målet – största möjliga lycka.

Friskolor ”hotar” den kommunala skolorna

Jag sitter och bloggar mig genom mina read later sidor. Sånt jag tycker har varit bra och tänkvärt – men som jag helt enkel inte haft tid att blogga om. Jag har skrivit om Jesper Svenssons blogg. Folkpartisten som jobbar på Skatteverket och bloggar om både Skatteverket om politik i allmänhet.

För ett tag sedan skrev han ett bra inlägg om hur bakvänt vänstern resonerar kring friskolor. Det var efter en artikel i DN där Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ville ha ett stopp för etableringen av nya gymnasiefriskolor.

Som SvD skrev i går leder ökningen av antalet nystartade friskolor till en överetablering av gymnasieskolor i Stockholmsregionen. Elevunderlaget räcker helt enkelt inte till för att fylla alla nya platser.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill lösa problemet genom att sätta stopp för nya friskolor – i alla fall tillfälligt.

– Vi tycker att det vore helt självklart att man stoppar det här uppoppandet av friskolor som hotar den kommunala skolan. Det finns en överetablering nu och vi måste lugna ner situationen, säger Inger Stark (V), ledamot i utbildningsnämnden.

När en marknad släpps fri kommer det initialt att ske en överetablering. Nu poppar det upp apotek till höger och vänster. Branschen själv räknar med att antalet apotek först kommer att fördubblas för att sedan återgår till samma antal igen. Det är marknadskrafterna som väljer vilka som överlever. De som levererar det som bäst stämmer överens med efterfrågan.

Det samma gäller friskolor. Det krävs en viss ”överetablering” för att marknadskrafterna ska sålla bort de som inte håller måttet. Om det rör sig om friskolor är det aktieägarna som står risken, är det kommunala skolor så är det kommunen som står risken.

Jesper Svensson sammanfattar det bra när han skriver så här.

Friskolor ”hotar” ju den kommunala skolan enbart om eleverna väljer friskolor i stället för kommunala skolor. Och i den mån eleverna föredrar friskolor så beror det på att de är mer attraktiva, har intressantare pedagogik, lugnare miljö eller vad det nu kan vara. En politikers rimliga slutsats borde då bli att de kommunala skolorna måste förbättras för att locka elever. Men den slutsatsen drar inte Inger Stark. Hon föredrar att stoppa friskolorna.

Kommunerna måste alltså skärpa sig, och fokusera på att skapa en fungerande och attraktiv gymnasieskola. Det är det enda sättet att på sikt neutralisera ”hotet”.

Privata vårdgivare har nöjdare patienter

I våras läste jag en artikel i HD. Där framgick det med all önskvärd tydlighet att privata vårdgivare har nöjdare patienter.

Domus Medica är tillsammans med Familjehälsan i Åstorp de två vårdenheter i nordvästra Skåne som får högst betyg av sina patienter. Båda är privata och faktum är att nio av tio enheter i toppen av listan är privata.

Samtidigt…

I botten av listan är fördelningen mellan privat och offentligt den omvända. Av de tio med sämst betyg är sju offentligt driva vårdcentraler.

Det allra bästa med valfrihet att är kunna välja och att alternativen utvärderas. Hur ser det ut i din kommun. Har du valt rätt.

Det tycker jag är härligt. Valfrihet är fantastiskt. Konkurrens stimulerar, utvecklar och effektiviserar.

Flest nöjda patienter hos de privata vårdgivarna – hd.se.

Den siste drottningen

Jag gillar kungen, men ogillar monarkin. När det rojalistiska glädjen är på topp så är det samtidigt än en gång läge att ifrågasätta monarkin. Ska Viktorias barn behöva växa upp på samma sätt som Viktoria. Med en väg utstakad av traditioner och tvång?

Nej – Det dags att avskaffa detta förlegade institut. Låt det ta slut nu. Troligen kommer Viktoria att göra ett utmärkt jobb, men det spelar ingen roll. Monarki är odemokratiskt och inte värdigt ett modernt samhälle. Där vi månar varje individs rätt att välja sitt eget liv.

Frågan är vad vi ska ha istället för kungen. Jag tycker inte att det är speciellt lämpligt att vi inför en president som ska vara som ett demokratiskt substitut för kungen. Kungen är kungen.

Jag vet inte riktig hur jag tycker att det ska vara. Kanske som i USA där Presidenten är den som har mest makt, en makt som balanseras upp av Kongressen, Senaten och den Högsta domstolen. Men vad ska vi då göra av vår statsminister?

Det enklaste kanske är att göra som vi gjorde med Svenska kyrkan. Skilj av kungahuset från staten, ta bort alla kopplingar till makten. Låt sedan Svenskt Näringsliv, gamla tanter och skvallertidningarna betala för kungahusets omkostnader.

Thank God it’s friday

Nu har både V och mp skrivit in kravet på minskad arbetstid i sina valmanifest. Miljöpartiet kan till viss del försvara det, eftersom de tycker att vi ska sänka vår levnadsstandard. Vänstern vet jag inte hur de tänker. Om de tänker.

Att gräva ner sig i de ekonomiska aspekterna finns det många som gjort. Det verkar ju inte ens som om de egna partiledningarna tycker att det är ekonomiskt ansvarsfullt.

Jag tycker att det är intressantare att reflektera över inställningen till arbete. De rödgröna i grunden en negativ syn på arbete. De anser att arbete är något som ska begränsas och i högsta möjliga mån undvikas. Det är en sorglig inställning.

Jag har en positiv syn på arbete. Arbete bygger upp och berikar. Genom arbete utvecklas man och skaffar sig nya färdigheter. Arbete ger mig en plats, en position och sätter mig i ett meningsfullt sammanhang. Arbete utmanar mig och ger mig självkänsla.

Därmed inte sagt att jag vill arbeta hur mycket som helst. Jag kommer att arbeta 32 timmar i veckan nu ett bra tag när dottern är liten. Det kommer min fru också, eftersom det finns mer i livet än arbete.

Men det ska vara upp till mig att bestämma hur mycket jag ska arbeta. Dessutom vill man kanske arbeta olika mycket vid olika tillfällen. Det får man lösa genom att spara och planera.

Föräldraledighet

Pappor tar ut allt för lite ledighet om man frågar feminister, och jag kan till viss del hålla med. Men det innebär inte att jag har rätt att bestämma över hur andra fördelar sig föräldraledighet. Jag har åsikter om mycket, men varför ska man kunna tvinga sina åsikter och mitt tyckande på andra just när det gäller föräldraledighet?.

Den skeva fördelningen skylls allt som oftast på ekonomin. Att familjen inte har råd. Ett skenargument eftersom de flesta har råd att göra både det ena och de andra samtidigt som de har småbarn. Man prioriterar helt enkelt inte att mannen ska vara pappaledig.

Nu har jag fått lära mig att de individuella skillnaderna mellan könen är större än de skillnader som eventuellt kan kallas manligt och kvinnligt. Det skriver Hanna Lager och refererar till en artikel i DN. Det är intressant. Många feminister förespråkar att föräldraledigheten via lagstiftning ska fördelas jämnt mellan föräldrarna, och att män och kvinnor är lika lämpade att ta hand om småbarn.

Men att de individuella skillnaderna är större än de mellan män och kvinnor som kollektiv kan inte användas som ett argument för en sådan fördelning. Snarare för att föräldrarna i ännu större utsträckning själv ska få bestämma vem som ska vara ledig. Både pappan och mamman kan ju vara bäst lämpade. För mig är det viktigaste att barnet får så bra start på livet som möjligt. Det står över politisk korrekthet

Här lyckas många jämnställdstalibaner gå vilse. De kan vara emot lagstiftning byggd på moraliska grunder – men inser inte att en lagstiftning som fördelar föräldraledigheten lika också bygger på moraliska och värdegrunds argument.

Frihetskonsekvensbeskrivning

Jag lästa sista kapitlet i skriften ”Med frihet följer ära”. Under rubriken frihet skriver Annie Johansson om vikten av frihet och integritet. Förutom den rena centern propagandan så framför hon kloka åsikter och lyfter fram goda perspektiv. Att Centern på något sätt skulle var mindre benägna att köpa ”välfärdsstaten” med hull och hår är något som gott mig förbi. Däremot har jag märkt hur den så kallade Stureplans centern har lyckats att ändra partiets framtoning i frihetlig riktning de senaste åren.

Anne Johansson skriver följande kloka ord

”Det är ganska uppenbart att de frihetliga kostnaderna i
dessa sammanhang inte beaktas i den politiska debatten
på det sättet de borde. Vi diskuterar kronor och ören
men lyfter inte blicken tillräckligt för att skapa ett
samhälle med mer människa och mindre stat. Med mer
frihet och färre statliga pekpinnar och med fler beslut
närmare människan. Vi borde sätta ett politiskt pris även
på den individuella friheten. I detta har Centerpartiet
med sin frihetliga agenda och tradition en möjlighet att
framöver vara medborgarnas försvare och ett föredöme i
frihetsfrågor. Mycket av den förändring som krävs
handlar om att tänka efter före. Ansvaret vilar hos den
lagstiftande församlingen där proportionalitetsbedömningar,
gediget förberedelsearbete och frihetsanalys av
olika lagförslag borde vara rättesnöret.

Varför används inte en frihetsanalys när man tar fram
politiska förslag? Det borde ju vara en självklarhet man
beaktar frågor som: 1) Ökar det människors frihet och
egenmakt? 2) Innebär det att individens kontroll över sin
vardag och sina villkor stärks? 3) Minskar det statens och
det offentligas makt över individen? Genom dessa frågor
konkretiseras den liberala frihetsagendan. Idén om en
frihetsanalys kan jämföras med en miljökonsekvensbeskrivning.
Det bör ses som ett första steg i arbetet med
att översätta viktiga principer till praktisk politik, som
sätter den enskilda människan i främsta rummet. Kanske
får man då upp ögonen för den viktiga proportionalitetsprincipen,
att väga olika skyddsvärda intressen mot
varandra och finna en lämplig balans. Viktfördelningen
hittills har allt som oftast varit skev, och de frihetliga
värdena får aldrig den uppmärksamhet som de förtjänar.
Verktyget med att tänka efter före har som syfte att sätta
fokus på individens frihet, självbestämmande och privata
sfär, vilket skulle medföra att just denna vågskål i
framtiden kommer att väga tyngre.”

Man kan bara hoppas att hon har rätt. Just att hitta ett strukturerat sätt att arbete med frågor utifrån ett frihetligt perspektiv är oerhört viktigt för att vi ska kunna bryta oss fria från den tankar och ideér som har präglat det socialistiska samhällsbygget där individen alltid har kuvats av kollektivet.

Val

Jag har funderat mycket kring det här med att alla är så stressade och pressade. Varför väljer så många att gå omkring och plåga sig själv genom livet?

En del av förklaringen kan vara att många inte ser vilka val de kan göra för att förändra sina liv. De har fastnat i en passiv hållning som har odlats fram under de senaste decennierna, då en förskjutning skett mellan individens ansvar för sitt eget liv och samhällets ansvar för detsamma.

Själv har jag oftast gjort ganska medvetna och realistiska val, jag har ibland valt det ”tråkiga” alternativet eftersom jag velat göra mig själv attraktiv på arbetsmarknaden. Jag har valt att arbeta där jag bor. När jag fick jobb i Ystad och slapp pendla så innebar det i princip en 25 procentig löneökning eftersom min arbetsdag blev så mycket kortare. Dessutom slapp jag reskostnaderna. Tyvärr finns inte Storstadens breda utbud av arbetstillfälle och möjligheter.

Ibland har jag svårt att tycka om folk som har gjort orealistiska val och vill ha samhället ska lösa ut dem. Jag tycker inte att det gör mig till en hård och kall typ. En del av att göra val är konsekvenserna av det val man gjorde.

Gör man inget val utan förhåller sig passiv är ju detta också ett val. Man väljer att skjuta över ansvaret på någon annan – ett orealistiskt och ett i högsta grad dåligt val.

Vägen till et gott liv går genom att man gör genomtänkta val, tar ansvar för sitt liv och hanterar situationer som uppkommer efter bästa förmåga. Ibland blir det ändå inte som man trott och man hamnar i en situation som man behöver hjälp att ta sig ur. Då är det i mitt tycke orättvist om de gemensamma resurserna gott till den som inte ens försökt eller gjort orealistiska val.

Vårdval igen och igen

Jag gillar valfrihet inom vården. Därför hade jag listat mig på Nova Kliniken i Ystad. En helt suveränt ställe som man kan få kontakt med om man är sjuk.

Tänk vilka låga förväntningar man har. Lyckas man få kontakt med en vårdinrättning och boka en tid så är man helt såld. Tänk om det hade funkat likadant när vi ska köpa andra saker.

Förra veckan kom det en lapp som meddelade mig att jag numera tillhörde vårdcentralen, och om jag ville ändra det skulle jag skicka in en lapp. VA!!

Snabbt som en mamba kastar jag mig över luren. Här ska någon ställas till svars. När jag lagom irriterad har presenterat ärendet  får jag det helt underbara rådet att höra av mig till Vårdcentralen. Tack för den du.

Jag har hört om en stackare som var sjuk och behövde en läkartid . Han ringde till vårdcentralen på deras telefontid mellan 8-9, men kom inte fram. Då gick han dit för att boka en tid. I luckan fick han besked om att han var tvungen att gå hem och ringa för boka en tid. Kan de inte börja med att bota  sitt sjuka bokningssystem och sin sjuka inställning till sjuka människor.

Det ända rätta är nog att gå ner till Nova kliniken, de kommer säker att på ett hjälpsamt och vänligt sätt se till så att jag kan fortsätta vara patient där.

P.S Jag såg i tidningen att vårdcentralen bjud in till öppethus. Tänk vad lite valfrihet kan göra.