Det börjar bli varmt

Nu när det känns att sommaren är på väg bort och hösten går att ana så börjar valrörelsen ta fart på riktigt. Eller egentligen intresset bland allmänheten. Valrörelsen har för egen del varit i full gång sedan i april. Hemsidor som ska fixas, annonser, planering och en mängd energi som gott åt till att försöka skapa en riktigt bra kampanj i Ystad.

Jag ser det på min blogg som har ökat rejält och har 44 procent fler besökare mot föregående 30 dagars period. Föregående period hade jag ökat ungefär lika mycket. Det visar att webben kommer att ha betydelse och ju närmare valet desto mer aktivitet på nätet.

Men webben är bara ett komplement till det personliga mötet. Att komma ut och visa väljarna att man finns är det absolut viktigaste för att vinna val. Det och att mobilisera alla krafter som går att uppbåda så att man orkar köra hela vägen fram till valet.

För mig är detta det viktigaste valet någonsin. Äntligen har vi en reell chans att bryta sossarnas dominans och skapa ett liberalare samhälle. Ett konkurrenskraftigare land och sänka de så destruktiva skatterna.

Visa din sympati

Nu när valstämningen börjar att piskas upp  vill jag komma med en uppmaning till alla som sympatiserar med Alliansen. Visa det, berätta det och var stolt över det.

När man rangordnar olika mediers påverkan och effektivitet i marknadsföringslitteraturen är det i särklass trovärdigaste när någon man har förtroende för säger att en vara eller tjänst är bra. Det innebär att om du som sympatisör berättar för någon att du gillar Alliansen kommer du att göra mer nytta än alla utskick, utspel och program. Ditt ord väger tyngre än det mesta som ett parti kan göra för att vinna röster. Ju närmare valet desto mer ok är det ju att flagga upp med sina sympatier i annars opolitiska sammanhang. Utnyttja den möjligheten för göra vad du kan för att ge alliansen ytterligare fyra år.

När politik blir varumärken

Kd har registrerat ”verklighetens folk” som varumärke. Tidigare i år fånade sig SSU när de försökte registrera in varumärket ”Alliansen”.

Har det gått så långt att politik har förringats till varumärken? I så fall är det ett svaghetstecken av sällan skådat slag.

Politik måste bli mer än marknadsföring, paketering och försäljning. Att Kd måste skydda sitt budskap tyder ju på att det är ett svagt budskap Så allmängiltigt att vilket parti som helst kunde plockat upp det.

Jag har gått på några kurser i retorik och dessutom läst lite marknadsföring. Det jag har lärt mig är att man ska hitta ett budskap som sticker ut och som särskiljer en från de andra.

”Verklighetens folk” gör verkligen inte det.Vilket parti som helt kan utan att tänka sno det rakt av. Då tycker jag att det är ren lathet att inte hitta det unika och särskiljande budskapet, utan istället försöka skydda en ihålig slogan.

Jag hoppas verkligen inte att det här blir en trend. Val ska kämpas av politiker med hjälp av politik, inte av marknadsförare och slogans.

Makthavare » Kristdemokraterna äger verklighetens folk.

Förändringen som inte blev

Jag läste en ledare i YA häromdagen. Den var så bra så att den fastnade. Lika bra att lägga in den så att fler kan ta del av den.

Det handlar om Socialdemokraterna och vad de egentligen har gjort sedan förra valet.

Arbetsgrupperna med uppdrag att omforma politiken drog igång, men levererade magert resultat. Slutsatserna påverkades av att den samlade oppositionen utskåpade allianspartierna i opinionen. Från valresultatet på 35 procent 2006 ökade man på två år till att bli ett 45-procentsparti. Viljan till förändring blev minimal. Partiarbetarna trodde sig uppenbart kunna vinna valet genom att återanvända samma gamla politik, trodde att väljarna hade ändrat sig ifråga om arbetslinjen. Så icke.

De satsade allt på att alliansen skulle misslyckas. Allt för sent vaknar de upp och nu har de inte en suck att komma med en verkligen ”ny” politik. Man återanvänder samma gamla filurer och samma gamla argument och samma gamla politik.

Ingen katastrof – Opinion – Ystads Allehanda – Nyheter dygnet runt.

Mona har sänkt sossarna

I Fokus gör Martin Ådahl  en utmärkt analys av sossarnas position och de senaste veckornas svängningar i opinionsundersökningarna. Något de flesta som är det minsta insatta gått och väntat på. Allting har tytt på att Alliansen borde ligga bättre än vänstern i mätningarna – förutom mätningarna. När man pratar med människor som brukar rösta på vänstern säga de sig vilja göra det i år också. Det är bara ett problem. De vill att De rödgröna ska föra Allianspolitik, något det inte längre råder någon tvivel om att de inte kommer att göra.

Så hände det till slut, det som opinionsanalytikerna, statsvetare, till och med många högt uppsatta socialdemokrater, förutspått: Mona Sahlins sammanbrott. Länge gick partimätningarna på tvärsen mot förtroendesiffrorna, där statsminister Fredrik Reinfeldt dominerade. Nu pekar varje ny mätning mot alliansseger.

Martin Ådal för också fram ett antal argument för att det inte kommer att vända för Mona Sahlin.

Historien talar mot att Sahlin kan vända trenden. Inget har visat sig vara en så tung belastning för en opposition som att folket verkligen inte vill ha dess ledare vid makten. Det gäller Sverige (Lundgren 2002 och Adelsohn på 1980-talet) och världen (John Kerry 2004, Neil Kinnock 1992, Ségolène Royal 2007, Barry Goldwater 1964, McGovern 1972 etc).

Argumentationen bygger på följande;

Mona Sahlin saknar auktioritet, inte minst efter det att hon vek ner sig och släppte in Vänsterpartiet i värmen.Hon startade ju dessutom från en ganska svag position och har enligt mig inte gjort en enda sak som har ökat hennes auktoritet.

Ingen vet vad Mona Sahlin och Socialdemokraterna vill åstadkomma. Vilket riktning kommer de att välja. Bakom flosklerna om trygghet, jobb och välfärd finns det ingen tydlig vision. Något som försvåras av det faktum att man har svårt att hantera att det finns två andra partier som man inte vill stöta sig med.Ett för liberalt budskap skapar en glipa mot V och en för Socialistiskt skapar ett glapp mot mp.

Socialdemokraterna har haft en vacklande inställning till krishanteringen.

Finanskrisen. Särskilt tufft är det att sakna en linje när en stor extern chock som finanskrisen drabbar landet. Oppositionens alternativ brukar då vara att köpa regeringens krisplaner, men med invändningar (en strategi som gjorde Carlsson till landsfader i opposition 1991–94) – eller opponera fullt ut, som Palme på 1970-talet. Sahlin har vacklat fram och tillbaka.

Mona Sahlin har i  princip bara omgett sig av sådana som tidigare varit ministrar. Då blir det inte trovärdigt att hävda att man har förnyat sin politik. Hon skulle behövt lyfta in lite nya och fräscha personer i toppen. Någon som har lite karisma och står för förnyelse. Nu känns det som att välja tillbaka samma sossar som vi valde bort för fyra år sedan.

Finns det något hopp för Mona & Co. Knappast med med mindre än att man byter bort stora delar av laget och lagkapteten.

En möjlighet hade varit om s förmått finna något nytt om jobbkrisen, där Reinfeldt är sårbar. Men samarbetet med v gör det nästan omöjligt att komma med överraskningar. Tänk rent hypotetiskt om Sahlin i opposition mot LO och i samarbete med mp vågat öppna en debatt om dansk flexicurity, friare arbetsmarknad med bättre socialförsäkringar, som danska social­demokraterna en gång gjorde. Då hade hon placerat Reinfeldt offside och gett s en begriplig jobblinje. Men var det osannolikt innan är det omöjligt med Ohly på båten.

Jag hoppas att han har rätt men kommer inte slå mig till ro och hoppas på att motståndarna ska misslyckas. Det är de bästa receptet för att misslyckas. Det var det som sossarna hoppades på, men som nu har visat sig vara en misslyckad strategi.

Fokus » Därför kollapsar Sahlin.

Folkpartiet och ungdomen

Egentligen hade jag förberett detta inlägget så att de skulle publiceras på onsdag. Eftersom Unga Folkpartiet lanserades idag är det bara att skrota de planerna, och hitta på något annat till på onsdag. Jag återkommer med tankar kring unga folkpartiet när jag hunnit fundera lite. Men visst är det välkommet initiativ.

Jag läste senaste numret av NU. En ganska bra tidningen. Det är lite som kamratposten för folkpartister. Det fanns ett utmärkt reportage där Erik Åslin och Alma Tabak pratade om folkpartiet och dess problem att nå ut till yngre.

Ett problem som jag har bloggat om tidigare men de hade lite intressante siffror. Folkpartiet har 120 medlemmar som är under 20 år, men 5 067 som är över 70 år.

De sätter fingret på det som folkpartister gör fel. Vi pratar ett språk för  medelålders och vi pratar för mycket om fakta och siffror. Vi pratar för lite om ungdomars situation och för lite utifrån känsla.

Nu kan jag tycka att det Folkpartiet väljer en konstig väg. Istället för att förändra sitt sätt att kommunicera och förpacka budskapet låter man LUF ta ett större ansvar för att locka unga väljare. Jag tycker att det är bra att LUF är aktivare – men det är ett sätt att mörka problemet. Kan inte vanliga folkpartister tilltala de under 30 bör de förändra sig, eller förändra sitt arbetssätt. Dessutom tycker jag att gränsen för att betrakta någon som ungdom i demokratiska sammanhang går vid 18 år.

De har lite konkreta tips för att nå yngre väljare jag väljer ut de jag tycker är bäst:

– Möt ungdomar där de finns

– Lyft fram yngre medlemmar

– Tänk på vilka frågor ni driver

– Hitta nya arbetssätt och kommunikationsvägar

– Kommunicera utifrån känsla och eftersträva dialog

Bra tips. Men jag vill nog tona ner skillnaden mellan äldre och yngre. Yngre pratar gärna med äldre om de känner att de bemöts av respekt och ett ärligt intresse. Jag skulle vilja vända på det. Skicka äldre folkpartister till universiteten. Det kommer att skapa betydligt mer spännande möten, som kommer att vara givande för båda parter.

Ska vi locka yngre väljare måste vi skapa spännande möten och visa ett ärligt intresse för ungdomar. Det gör man inte om man lyfter över ansvaret på LUF.

Sossarna tar inte fajten

När Mats Persson ett av folkpartiets regionråd i Skåne för någon vecka sedan utmanade socialdemokraterna på ett jobbdebatt fick han till svar att de bara debatterar med moderaterna.

Socialdemokraternas huvudmotståndare i årets val, precis som många val tidigare, är moderaterna och det är mot dem vi vill och kommer fokusera på i debatter och andra arrangemang som dyker upp – så mitt korta svar till dig är att jag avstår.

Det är samma taktik som man brukar använda, och tidigare har det ju ofta funkat ganska bra att skrämmas med högerspöket. Förra valet misslyckades de och det gör de förhoppningsvis igen.

Att socialdemokraterna väljer att agera så här kan vara en av orsakerna till att så många hoppar mellan socialdemokraterna och moderaterna. Det naturliga hade varit en större rörlighet mellan exempelvis folkpartiet och socialdemokraterna.

Jag funderar på om inte Alliansen borde göra samma sak. Vi tar inte debatten med Socialdemokraterna. Vi tar den med vänsterpartiet och miljöpartiet. Det har ju visat sig att de utövar ett bestämmande inflytande över de rödgrönas politik.

 

Starkt bokslut

Fokus gör en gedigen genomgång av vad Alliansen lovade att göra och vad man har gjort. Det är oerhört starkt jobbat av ett gäng där de allra flesta saknade erfarenhet av regera Sverige. Nu tycker jag att det bör gå vidare. Vårbudget är en sak – men man borde också vissa vad vi kan förvänta oss under de kommande fyra åren.

Med ett så här starkt bokslut så har man skapat en god plattform för fortsatt reformarbete. Men förra gången var det lättare att utforma, paketera och sälja sitt budskap.

Nu försvåras det av att det inte finns ett tydligt alternativ som väljarna kan jämföra med de planer som Alliansen kommer att presentera.  Att rösta på de rödgröna i socialistlägret är att lägga en röst mot Alliansen inte för ett tydligt alternativ. Jag tror att det är så oppositionen har lagt sin strategi. Att få rösterna från de som röstar mot alliansen.

Då blir den avgörande saken för Alliansen inte att få fler sympatisörer utan färre som ogillar Alliansen. Spännande saker.

Fokus » Fyra år med borgerlig regering.