Stenkastare i glashus

För en tid sedan blev några unga KDUare överfallna när de delade ut material i Lund. De blev kallade böghatare och materialet slogs ur deras händer. De upplevde det som minst sagt otäckt. Mattias Grängzell som var en av de som blev utsatta bloggar om det här.

När händelsen sedan diskuterades på facebook kom vi in på hur media och samhället i stort verkar ha en förlåtande attityd mot vänsterextrema gruppen som tar till politiskt våld, och inte respekterar de demokratiska spelreglerna. Högerextrema som gör samma sak ( de respekterar faktiskt spelreglerna i större utsträckning) fördöms. Stenkastande anarkister och andra ses som ungdomar med mycket vilja, lite naiva, men med hjärtat på rätt ställe.

Detta gullande fick ett abrupt slut när Sydsvenskan för några månader sedan gjorde en reportageserie som kritiskt granskade dessa grupper och gick på djupet med vad de har för motiv och drivkraft. Bakom flummeri, dåligt underbyggda resonemang och ogenomtänkta argument fanns det bara ett motiv. De vill ha mer av det andra har har, utan att förtjäna det.

Jag myste när jag läste artiklarna som fullkomligt rev sönder den romantiserade bilden av godhjärtade vänsterungdomar. Jag länkar till några av höjdarna – men klicka runt det är bra läsning. Bäst är den med en autonom från SUF Malmö. Där kan man också läsa att deras gulliga stenkastande kostar skattebetalarna oerhörda summor varje år. Det fanns dessutom en intervju med någon från förbundet allt åt alla. Bland alla dumheterna som de gav uttryck för var nog det detta det som fastnade i mitt huvud.

Protesterna slutade med sammandrabbning mellan poliser och en grupp våldsamma demonstranter utanför Baltiska hallen…

– Det var en linje med polisbussar. Det var inte poliser.

Det satt poliser i en del av bussarna.

– Ja, men det var bussar mot människor. Inte människor mot människor. Och sedan gick polisen in mot hela gruppen av demonstranter. De betedde sig väldigt hotfullt och omringade demonstrationen så att folk kände sig osäkra och gick därifrån.

– ”Sammandrabbning” känns väldigt fel. Det enda som hände där var lite materiell skadegörelse, i princip. Efter tio minuter var det slut.

Men det var ändå stenkastning mot bussar med poliser i.

– Fast det är deras förstärkta polisbuss. Den ska tåla allt. Det gjorde den också. Jag tycker inte att det är något att fokusera på. Varför fokusera på de här tio minuterna av färg och raketer och några stenar mot poliserna… när det fanns två så stora nätverk som ville stoppa en match i Davis Cup mellan Israel och Sverige. Den frågan faller hela tiden bort.

Det är helt tokigt att det knappt finns några på vänsterkanten som tar avstånd från de här tokiga grupperingarna. Politiskt våld är inte okej. Inte ens när poliserna sitter i en buss. Nu bedömer i och för sig inte Säpo dessa grupper som ett allvarligt hot mot demokratin. Men jag tycker ändå att det är dags att ta tag i de här grupperna och göra precis det Sydsvenska gör. Låt dem komma till tals. Det visar sig snart att stenkastarna har byggt ett glashus av idéer och föreställningar.

Fattigdom ett relativt absolut begrepp

I våras kom det en bok som hette jämlikhetstanden. Om den har skrivits mycket, alltför mycket om ni frågar mig. Men den har väckt liv i debatten kring skillnader i ekonomisk standard i samhället.  Jag vill inte kalla det jämlikhet eftersom det är en annan sak för mig. För mig innebär rättvisa lika möjligheter, sedan utnyttjar vi dessa möjligheter olika. Det är inget orättvist med det. Det hade varit oerhört orättvist om alla hade samma ekonomiska situation oavsett utbildning, arbete och arbetsinsats.

Men idag tänkte jag blogga om ett annat begrepp nämligen fattigdom. Socialdemokraten Lena Sommestad vänder sig i en debattartikel i DN mot att Alliansen har frångått principen att mäta relativ fattigdom och istället mäta absolut fattigdom. Sossar är ju ytterst angelägna om att skaffa en eller helst flera klasser som är fattiga som de kan kämpa för.

Den svenska regeringen inriktade under våren sin kraft på att ändra fattigdomsdefinitionen. Nya indikatorer skulle frikoppla begreppet fattigdom från samhällets inkomstfördelning. På hemmaplan förbereddes samtidigt en ny fattigdomsstatistik, genom att Försäkringskassan lät utarbeta ett nytt, absolut fattigdomsmått som skulle kunna ersätta den gängse EU-definitionen. Med EU-definitionen har fattigdomen i Sverige ökat under senare år, från 9 procent 2004 till 13 procent 2008. Men med det nya måttet, däremot, har fattigdomen i stället minskat något.

I artikeln hänvisar hon till att Alliansen går ifrån den vetenskapligt belagda metoden att räkna fattigdom. Hon får svar på tal av Daniel Waldenström på bloggen Economistas. Genom att hänvisa till en rapport från USA visar han hur missvisande det kan bli.

Forskningen ger inga entydiga besked om hur fattigdom ska mätas. Val av mått måste bero på vilken aspekt av fattigdom och fördelning som ska studeras. Att politiker framställer fattigdomsanalyser som enklare än de i själva verket är, och än värre snedvrider deras budskap finns stor risk att det övergripande målet, minskad fattigdom, helt missas.

Relativ fattigdom är kanon om man är socialist och vill att alla ska ha lika lite. Att bekämpa absolut fattigdom innebär att man fokuserar på de som är verkligt fattiga.

Det hela är ganska enkelt. Mäter man relativ fattigdom så kommer det i en population alltid att finnas någon som är fattig, om inte alla har exakt lika mycket. Det innebär att man får den absurda situationen att utlandsresor kan bli en rättighet. Att inte ha råd att åka utomlands, är ett fattigdomstecken. Semester är en rättighet. Har man inte råd att åka bort är man fattig.

Mäter man istället absolut fattigdom. Det vill säga, tittar på hur mycket pengar som man normalt sett behöver för att klara sig. Och ser hur många som inte har det. Så blir det mer rättvisande. Då ser man hur många som inte får det att gå runt. Gör vi så kan vi sätta in resurserna där de gör mest nytta. Jag ska inte klanka ner på rökare, men jag tycker att har man råd att röka så är man inte fattig. Inte i absoluta termer. Hade man varit absolut fattig hade man slutat röka för att ha råd till mat och kläder. Det är riktigare att diskutera vad som är minsta godtagbara standard från en objektiv position, där man bedömer vad som behövs. Än utifrån vad andra har.

Sen kommer nästa twist. Hur ska man mäta och jämföra? Ska man mäta löneinkomster, konsumtion, inkomst inklusive bidrag och stöd, konsumtion inklusive offentliga tjänster?

Det är alltså inte absolut så att någon är fattig bara för att relativt många vänstermänniskor hävdar så.

uppdatering 110607 – frågan om relativ och absolut fattigdom kommer upp igen. Denna gång gäller det barnfattigdom. Hörde ett bra klipp på P3s program tankesmedjan. Lyssna ca 6 minuter in på programmet.

Lyssna: Tankesmedjan

Vart tionde barn lever i fattigdom – Nyheter – Senaste nytt | Expressen – Nyheter Sport Ekonomi Nöje.

Rädda Barnen: Ekonomiska familjepolitiken missar målet | Debatt | Aftonbladet.

Barnfattigdomen i Sverige ökar | Inrikes | SvD.

Friskolor ”hotar” den kommunala skolorna

Jag sitter och bloggar mig genom mina read later sidor. Sånt jag tycker har varit bra och tänkvärt – men som jag helt enkel inte haft tid att blogga om. Jag har skrivit om Jesper Svenssons blogg. Folkpartisten som jobbar på Skatteverket och bloggar om både Skatteverket om politik i allmänhet.

För ett tag sedan skrev han ett bra inlägg om hur bakvänt vänstern resonerar kring friskolor. Det var efter en artikel i DN där Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ville ha ett stopp för etableringen av nya gymnasiefriskolor.

Som SvD skrev i går leder ökningen av antalet nystartade friskolor till en överetablering av gymnasieskolor i Stockholmsregionen. Elevunderlaget räcker helt enkelt inte till för att fylla alla nya platser.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill lösa problemet genom att sätta stopp för nya friskolor – i alla fall tillfälligt.

– Vi tycker att det vore helt självklart att man stoppar det här uppoppandet av friskolor som hotar den kommunala skolan. Det finns en överetablering nu och vi måste lugna ner situationen, säger Inger Stark (V), ledamot i utbildningsnämnden.

När en marknad släpps fri kommer det initialt att ske en överetablering. Nu poppar det upp apotek till höger och vänster. Branschen själv räknar med att antalet apotek först kommer att fördubblas för att sedan återgår till samma antal igen. Det är marknadskrafterna som väljer vilka som överlever. De som levererar det som bäst stämmer överens med efterfrågan.

Det samma gäller friskolor. Det krävs en viss ”överetablering” för att marknadskrafterna ska sålla bort de som inte håller måttet. Om det rör sig om friskolor är det aktieägarna som står risken, är det kommunala skolor så är det kommunen som står risken.

Jesper Svensson sammanfattar det bra när han skriver så här.

Friskolor ”hotar” ju den kommunala skolan enbart om eleverna väljer friskolor i stället för kommunala skolor. Och i den mån eleverna föredrar friskolor så beror det på att de är mer attraktiva, har intressantare pedagogik, lugnare miljö eller vad det nu kan vara. En politikers rimliga slutsats borde då bli att de kommunala skolorna måste förbättras för att locka elever. Men den slutsatsen drar inte Inger Stark. Hon föredrar att stoppa friskolorna.

Kommunerna måste alltså skärpa sig, och fokusera på att skapa en fungerande och attraktiv gymnasieskola. Det är det enda sättet att på sikt neutralisera ”hotet”.

Bollen är sumpig Lars

När jag var liten och vi spelade boll  kallade vi en dåligt pumpad boll för sumpig, Bollen var sumpig. Precis som Lars Ohlys resonemang när han vill ge skattelättnader till eliten av fotbollsspelare, men inte till entreprenörer och företagare.

Han förstår att de bästa spelarna åker dit de får mest betalt. Eftersom Lars Ohly gillar fotboll blir det ett problem när de svenska skatterna tvingar våra bästa fotbollspelare utomlands.

Tanken på att andra saker som är lättrörliga också flyr landet lämnar Ohly oberörd. Kapital, företag, företagsledare, forskare m.m. det gillar inte Lars Ohly.  I alla fall inte lika mycket som fotboll.

– Samhället är inte en fotbollsplan. När jag pratar om elitens betydelse i idrotten handlar det om den upplevelse det innebär att se på bra idrott, i kombination med den positiva effekt eliten har på breddidrotten. Då finns det en logik i att man sänker skatten, som man har gjort i Danmark och Norge. Ingenstans där har jag hört slutsatsen att man därmed också borde gynna eliten i samhället. Tvärtom menar jag att det är ett problem att vd:ar tjänar fyra gånger så mycket som vanliga industriarbetare. Den eliten minskar möjligheten för människor att leva goda liv.

Att en idrottsstjärna kan tjäna oerhört mycket pengar under en kort tid på något som egentligen är en lek stör inte Ohly. Idrottsstjärnan bidrar ju till hans förnöjelse. Företagaren som bidrar till välfärden bör dock brandskattas.

Jag kommer ihåg en sak till från när jag var liten. Det var svårt att spela bra fotboll med sumpiga bollar…

Girighet som drivkraft får Ohly att se rött – DN.se.

Härliga tider

Nu i dagarna håller vänsterpartiet kongress. Det är härliga tider för Alliansen. Eftersom det visa hur diskussionerna kommer att gå inom en rödgrön regering. Skattehöjningar och ansvarslöshet är inte något som tilltalar folket. En röst på Socialdemokraterna är inte en röst på Socialdemokraterna, utan även en röst på Lars Ohly och hans extremsocialistiska anhang. Det ska bli spännande att se hur mycket bakläxa styrelsen kommer att få, och vilka krav de kommer att behöva gå med till Mona & Co.Man ska dessutom inte glömma bort att Vänsterpartiet ligger ganska nära fyra procentspärren.

Vänsterpartiets kongress: Lars Ohly har redan fått ge upp 40 miljarder av Vänsterns skatteförslag | Valet 2010 | Nyheter | Aftonbladet.